Himmel

En härlig dag, kallt i morse men fint nu. Solsken, blå himmel. Vad kan då passa bättre än en svartvit bild? Ser just nu ett program om en f.d. grovt kriminell man som driver ett företag vars affärsidé är att transportera döda, alltså personer som omkommit i olyckor, begått självmord eller mördats. Det måste vara ett hårt jobb med oerhörda mentala påfrestningar, ett jobb som kräver ett speciellt psyke. Snart är det dags att lägga på vinterdäcken. Många föredrar dubblösa däck men jag vill ha däck med dubb. Det verkar säkrare. Jag har alltid haft dubbdäck ända sen min första bil, en blå VW-bubbla av årsmodell 1973. Då förvarade jag de hjul som inte satt på bilen hemma i vedbon, nu på ett däckhotell. Det är tungt att skifta däck, inte psykiskt tungt men fysiskt. Jag har slutat göra det. Lördag innebär tippning men förra veckans nedslående resultat, 6 rätt av 13, har fått mig att tappa sugen. Lagen spelar inte som man vill, de spelar hur som helst. Nu går det fort undan, bara 15 % kvar av batteriet. Det var småtrevligt förr när man hjälptes åt att byta hjul, det var lite av en folkfest. Morbror hade också sina hjul stående i vedbon så vi bytte samtidigt. Efteråt drack vi kaffe och tyckte att vi hade gjort ett bra jobb. Det är förstås tyngre att transportera döda än att byta hjul. Psykiskt alltså. Jag tycker om bilden ovan. Den är starkt symbolisk med sina korslagda kondensationsstrimmor. Säkert använder man sig av olika typer av försvarsmekanismer vid påfrestande arbetsuppgifter. Man försöker stänga ute nuet och småpratar istället om semestern i Grekland eller om den nya bilen. Nu har jag kopplat in datorn på extern strömkälla, batteriet måste fyllas upp. Det tog väldigt fort slut, en ruta kom upp där det stod att endast två minuter var kvar. Då gällde det att skynda sig på. Underlig tanke att jag var med på den tiden när man hade potatisplockningslov. Det låter som om det var för femtio år sen vilket det också var. Tibble Gård hade stora åkrar där potatis odlades. Kanske var det vid den här tiden som den skulle upp ur jorden? Jag minns att det var så. Tibble var en stor gård, 90 kor i lagården, hästar, svin, väldiga åkermarker. Vi bodde där mellan 1950 och 1961. Rikspolisstyrelsen verkar tycka att den transportverksamhet av döda som drivs av den f.d. kriminelle, ska utkonkurreras. Firman har förutom ledaren, även en torped anställd. Han var torped tidigare, nu är han en medel-Svensson. Han har helt bytt stil. Några av de som var anställda på Tibble hette Jonsson, Norberg, Bergkvist, Ström och Eriksson. Befallningsman hette också Eriksson. Gården ägdes av en Djursholmsdirektör som också ägde Metrobutikerna. Uppe i skogen fanns ett stenbrott. En liten rest av det finns kvar. Där kan man stå och minnas flydda tider. De kommer aldrig tillbaka, de finns bara i himlen.

Nytt inlägg

Detta är ett nytt inlägg. Det har inte förekommit tidigare. Det skrivs på min EEE PC just för att få det nytt och fräscht. Jag inbillar mig att det som skrivs på den datorn är helt väsensskilt från det som skrivs på min vanliga dator, en Sony Vaio. Det blir annorlunda. Andra typer av tankar kan uttryckas på EEE:n. Det som göms i snö på Vaion, kommer fram i tö på EEE:n. Tankevägarna blir kortare. Jag vet inte om det är så men det känns så. Fredag 9 oktober. Min mamma skulle ha fyllt 89 år idag. Hon hette Ingrid vilket också är dagens namn tillsammans med Inger. Jag har inte använt EEE:n så mycket. Mest har den hängt med på resor. Den är liten, tar ingen plats. Netbook kallas denna datortyp. Den är smidig att använda tillsammans med mobilt bredband. Mitt är från Tre. I början fungerade det inte, det var "puckmodemet" som inte var kompatibelt med Linux Ubuntu. Men med ett annat modem fungerade allting bra. Jag hade EEE:n med till Gotland, till Dalarna och till Dalarna ytterligare en gång. Hertha Müller har fått Nobelpriset i litteratur. Det verkar välförtjänt men jag har inte läst någonting av henne. Jag hade inte ens hört talas om HM förrän jag läste i veckan att hon var en av de segertippade. Priset skulle också ha kunnat gå till Joyce Carol Oates, Philip Roth eller Tomas Tranströmer eller en hel massa andra författare från olika delar av världen. Även Thomas Pynchon har nämnts. Är inte han också en av de som håller sig undan världen, som J D Salinger, som är lite mystisk? Det kanske inte alls är något mystiskt med dessa herrar, de försöker bara skapa en mystik runt sig själva för att få uppmärksamhet. Så är det kanske med oss alla. Ibland vill vi ha det, ibland inte. Min mamma var fullt frisk ända fram till den sekund som hon fick sin stroke. Lite småkrämpor hade hon förstås, det är naturligt när man är 86. Hon insjuknade på lördagmorgonen och avled tidigt på onsdagmorgonen veckan därpå. Det gick fort. En del säger att det är bättre så, man slipper plågas. De ringde från sjukhuset och berättade att hon var borta. De frågade om vi ville komma in och ta farväl men det gjorde vi inte, vi hade redan tagit farväl. Bästa minnet från Gotland är när jag besökte museijärnvägen i Dahlhem. Jag drack kaffe inne på cafeterian. Det regnade. Idag på jobbet förklarade jag skillnaden mellan kognitiv beteendeterapi och mer traditionell terapi, ingen förstod någonting, inte jag heller. Jag har ju bara läst kortfattat vad de olika formerna går ut på, jag har ingen egentlig kunskap i ämnet. Jag bara snackar och låtsas vara vederhäftig. Datorns batteri har 65,1 % kvar av sin kapacitet. Jag måste skynda mig på innan det tar slut. Synd att värdshuset Stopet i Grängesberg har klappat igen. Jag hade velat ta in där några nätter under vår resa, nu blev det Brukshotellet istället. Det gjorde absolut ingenting, men lite synd var det. Jag vet inte om man märker någon direkt skillnad mellan det som skrivs just nu och det som har skrivits tidigare på min Sony Vaio. Det verkar rätt lika. Tangentbordet är förstås mindre på EEE:n, fingrarna snubblar lättare. Idag har vädret varit okej, i morgon vet jag inte hur det ska bli. Sverige och Danmark ska mötas i VM-kval. Det sägs att danskarna har interna stridigheter. Matchen går i Köpenhamn. Förra gången på den arenan blev det skandal. En full dansk sprang in och slog ner domaren. Matchen avbröts omedelbart, Sverige tilldömdes segern. Kanske var det rättvist att göra så men de danska supportrarna blev förstås vansinniga. Kustvägen mellan Ystad och Malmö är vacker. Det finns många ställen att rasta på och beundra scenerierna. Vi köpte mackor och dricka på Statoil i Ystad, sen stannade vi efter ett tag. Jag ringde till jobbet och frågade hur det var med dem, det var bara bra. Detta inträffade 2007. Jag var ledig från juni till december, en försmak av hur det är att vara pensionär. Sverige måste vinna i morgon kväll. Så är det alltid nu, det är en strid på kniven, på blodigt allvar. Jag är trött. Jag släckte inte förrän 00.30 i natt. Steg upp 05.00 som vanligt, det har blivit en fix idé. 4,5 timmars sömn är för lite, minst 6 timmar ska det vara, helst 7 eller mer men det är ju individuellt. Även Bob Dylan har dykt upp som Nobelpriskandidat, jag förstår inte varför. Snart har en tredjedel av oktober, den röda månaden, gått. Revolutionsmånad. Men oktoberrevolutionen i Ryssland inträffade egentligen i november enligt den gregorianska kalendern. Det är den som vi använder idag. Enligt den dåvarande julianska kalendern var det dock i oktober. Minns ni en TV-serie som hette N P Möller där Nisse Ahlrot spelade huvudrollen? Han hade en hund som hette Kalle. I ett avsnitt medverkade Jan Malmsjö som avdankad fotbollsspelare, "danskdödaren". Han är en man som lever i en dröm. Det är den dröm där han en gång var berömd fotbollsspelare, nu är han ingenting. Jag har gjort 22 uppdateringar till datorn, de dyker hela tiden upp och lovar guld och gröna skogar. Löftena håller också. Med en uppdaterad dator rinner allting mycket lättare, det blir inget grus i maskineriet. Klockan är 21.23, dags att sluta. Ord finns det gott om men de måste ju användas på rätt sätt, inte slumpas bort.

Kyligt

Jag tänkte skriva om kyla men det har jag ju redan gjort nedan under rubriken "Kallt". Man ska helst inte upprepa sig. Det tyder på dålig fantasi. Just nu tryter fantasin. Fast det är egentligen fel, den finns där men den är tillfälligt instängd. Den väntar på rätt tillfälle att hoppa ut. Vi har ju haft några kalla dagar i Stockholmstrakten men uppe i norr är det värre. Alltså kallare. En kompis till en kompis satt i helgen infrusen på en ö i en sjö cirka tolv mil söder om Kiruna. Det hade fryst till under natten men inte så mycket att man kunde gå på isen. Dock tillräckligt mycket för att båten skulle vara obrukbar. Jag vet inte vad som hänt mer, kanske har han tagit sig därifrån nu. Han lär vara en vildmarksmänniska. Inget bland djur och natur är honom främmande. För mig är det inte så. Jag har min svarta sopsäck dragen över huvudet när jag vistas i naturen. Vad kan man säga mer? Man kan säga grattis till arbetarförfattaren Kurt Salomonson som fyllde 80 år i somras. Det är måhända lite sent påtänkt men bättre sent än...ni vet. Kurt S föddes 1929 i Hjoggböle som ligger ca. två mil söder om Skellefteå. Sedan debuten 1954 med "Mordleken" har det blivit 12 böcker till. Hans mest kända romaner torde vara "Mannen utanför", "Sveket" och "Skiljevägen" som gavs ut 1958 till 1962. De råkar stå i min hylla alla tre och nu får jag lust att läsa om dem. Det är en härlig känsla att ha bra böcker som väntar på en, ungefär som att ha goda vänner. I Hjoggböle har även två andra framstående författare växt upp, Kurt S:s syster Anita Salomonsson (hon stavar efternamnet med två s) samt P O Enquist som kanske inte behöver någon presentation. Anita S kom igång lite senare med skrivandet än brodern. Hon är född 1935 men debuten fick vänta till 1994. Nio böcker har det blivit allt som allt, "Vattenbärerskan" kom ut 2007 och är den senaste. Det var genom Enn Kokks blogg som jag blev uppmärksammad på Kurt S:s födelsedag. Enn Kokk skriver initierat om litteratur, musik, politik och en hel del annat. Hans blogg finns här. Färgerna i naturen är just nu fantastiska och ännu mer accentuerade kommer de att bli den närmaste tiden. Det sprakar i träden, de är självlysande i sin orangeröda prakt. Redan nu har jag börjat bläddra i en av Kurt S:s böcker. Det är "Mannen utanför", den verkar oerhört intressant. I helgen läste jag en helt annan bok, "De svarta molnens tid" av Erik Eriksson. Han är från Grisslehamn där romanen också utspelas. Tiden är 1939 - 1945, ofredsår, människor har det svårt på många vis men kärleken lever och vinner naturligtvis till slut. Jag tror att jag måste ta en tur upp till de här trakterna och bekanta mig med landskapet igen. Under min sista repmånad var vi förlagda några dagar till Ellan, längst upp på Singö. Dit går det att åka SL-buss. Hela tiden tittade jag längtansfullt på hållplatsstolpen, ville därifrån så fort som möjligt. Men nu är det andra förutsättningar som råder. Jag vill se havet. Jag tycker inte om det men jag vill se det. Havet. Klockan är 21.11, det är dags att sluta. Mörkret har lagt sig över den här delen av världen. Bara några veckor till Allhelgona. Går det att kalla den Ljusets Helg? Jag vet inte, jag gör det i alla fall. Upp i morgon bitti 05.00, de vanliga rutinerna; kaffe, läsa, skriva, en ny dag läggs till de andra. God natt.